Saga
– Jag hatar männen!
– Struntprat!
– Jo, det gör jag. De är likadana allihop. Antingen vill de ha mig eller också mina pengar.
Jimmy Donaldson kastade huvudet bakåt och skrattade så att hans häst började piruettera oroligt.
– Vilken cyniker – och du är bara tjugoett år gammal! flämtade han till sist.
– Om det är cynism att tala sanning och använda sunda förnuftet, så har jag ingenting alls emot att vara det, svarade Skye, klatschade med sitt ridspö och red i förväg.
Först då insåg Jimmy att han hade förolämpat sin unga kusin. Men hon var så fantastiskt söt, med sin uppnäsa och sitt ljusa, lockiga hår, att blotta tanken på att hon inte skulle vilja titta åt en karl var löjlig. Fast vid det här laget kände han henne så pass väl, att han visste att hon menade allvar med vad hon sa. Han lyckades behärska sin skrattlystnad och red iväg efter henne. Han kom ifatt henne uppe på en höjd, där de hade en underbar utsikt över en av de stora, bördiga dalgångar som gjorde Mariposa till ett av de vackraste Ställen Jimmy hade sett under hela sin diplomatiska karriär. De vassa klipporna gick över i låga berg, som lyste roströda mot den blå himlen i fjärran. Massor av blommor lyste upp den frodiga växtligheten i dalen, och ovanför dem fladdrade fåglar i alla upptänkliga former och färger. Landskapet var verkligen otroligt vackert, och när Jimmy nådde fram till Skye hörde han henne dra en djup suck. Sedan sa hon:
– Är det inte underbart? Det ser ut precis som jag föreställde mig.
Hon hade tydligen glömt sin ilska nyss, och Jimmy såg att hennes ögon glänste. Han förvånade sig, som så många gånger förut, över hennes förmåga att komma med ständiga överraskningar.
– Det är alldeles fantastiskt. Tycker du inte det? sa hon när han inte svarade henne.
– Visst är det, sa Jimmy. Men grannländerna här – Uruguay där till vänster och Brasilien till höger – är lika vackra. Och dessutom är de betydligt säkrare om man vill ut på sightseeing.
– Du är rädd för allting! Det är felet med dig, sa Skye hånfullt.
– Om jag var tjugoett jag också, skulle jag säkert bli vansinnigt förolämpad, sa Jimmy filosofiskt. Men jag är fyrtiofem, så det där sätter jag mig över. Jag håller med dig om att Mariposa är mycket vackert, och nu när vi är eniga om det kan du väl i stället följa med mig tili Chile?
– Å, var tyst med dig, Jimmy! Det vet du att jag inte vill. Jag är dödstrött på att du hela tiden lägger dig i mina planer. Det tjänar ingenting till! Jag har drömt om det här i flera år. Nu när jag äntligen är i Mariposa får ingenting hindra mig från att utforska landet – inte ens en hel armé av släktingar!
– Men kära barn, du har helt enkelt ingen aning om vad du kan råka ut för här, protesterade Jimmy. Dessutom finns det ingenting mer att se här. Du har redan sett allting.
– Jag har inte sett ett dugg! sa Skye. Tror du jag nöjer mig med att titta på de där amerikanska bilarna som kör omkring i Jacara?
– Vad i hela fridens namn finns det annars att se? frågade Jimmy. Jacara är den enda staden i landet – sådan den nu är. Resten av Mariposa ser ut ungefär så här. Det är blommor, fåglar och klippor!
– Tänk om mormor hade hört dig nu, sa Skye och log. Hon brukade alltid berätta en massa historier härifrån, och det var då spännande så det förslog.
– Men tiderna har förändrats sedan hon var här.
– Men det är väl bara bra? Hon och morfar var alltid så rädda för indianerna. En förgiftad pil i ryggen var vardagsmat på den tiden.
– Nu får man en kula i bröstet i stället. Är det någon skillnad?
– Gud, vad du tjatar! Bara för att det var revolution här för ett år sedan...
– Det är nästan alltid en eller annan revolution på gång här i Mariposa, sa Jimmy tålmodigt. Det är därför landet inte har kommit någonstans, och enligt vad jag har hört, har den nuvarande diktatorn inte särskilt stor makt över folket.
– Alltså kan det bli en ny revolution när som helst? sa Skye. Men varför skulle jag råka illa ut? Jag är kapitalist och för in pengar i landet, Jimmy! Du såg ju själv hur vi blev mottagna när vi kom till hamnen. Värdefull amerikansk valuta. Det du! Ingen kommer att skjuta en höna som värper guldägg.
– Om jag kunde stanna kvar här hos dig vore det inte så farligt, sa Jimmy. Men du vet ju att jag måste vidare till Valparaiso i morgon.
– Ja, det vet jag. Och visst kommer jag att sakna dig, men jag gläder mig ändå åt att få upptäcka landet på egen hand. Eller tycker du jag är otacksam?
Hon såg på sin kusin för att se om han var arg. Och sedan log hon och gav honom sin behandskade hand.
– Kära Jimmy, du har varit så snäll mot mig och haft sådant tålamod, men du vet ju att jag tänker göra precis som jag vill. Det är ingen idé att du bråkar med mig.
– Du har nog fått din vilja fram alldeles för ofta, sa Jimmy dystert.
– Visst inte, sa Skye. Jag fick ju inte resa hit förrän jag blev myndig. Jag skulle ha varit här för längesedan om inte tant Hilda hade blivit så skräckslagen vid blotta tanken. Hon tror att alla människor i Sydamerika – och Nordamerika med, för den delen – är primitiva vildar.
– Hilda är en klok kvinna, sa Jimmy. Jag är mycket fäst vid henne.
– Jag också, sa Skye. Men du måste medge att hon inte har en gnutta fantasi. Hon liknar inte alls min amerikanska mormor. Henne skulle du ha tyckt om!
– Hm... jag är engelsman, Skye, och jag tycker inte heller att unga flickor med alldeles för mycket pengar och för lite förnuft, åker omkring och ser sig om i världen som du gör.
– Där talade hela gamla England, sa Skye och skrattade. När du håller på så där är jag faktiskt riktigt glad åt att jag är till hälften amerikan.
– En dag kommer du att ångra att du inte gjorde som jag sa.
Och han hade skäl att vara orolig för henne, tänkte han dystert. Med sitt utseende kunde hon förvrida huvudet på varenda karl hon träffade. Han hade nog sett hur de mörkögda, spanskättade mariposanerna tittade långt efter henne.
Hästarna skrittade nedför backen. Jimmy såg ur ögonvrån att de två männen som var deras vägvisare, talade med varandra och gestikulerade åt ett visst bestämt håll. Sedan kom en av dem fram till honom.
– Vad är det frågan om? sa Jimmy på spanska.
– Excusa, señor, sa den unge mannen med sin mjuka, mörka röst. Det är bäst att ni och señoritan vänder om nu.
– Varför det? började Jimmy, men Skye avbröt honom genast. Hon talade perfekt spanska.
– Vi fortsätter, sa hon. Dagen är långtifrån slut ännu, och señor och jag vill se lite mer av landsbygden.
– Men señorita... började vägvisaren.
– Det är en order, sa Skye bestämt, och sedan satte hon sporrarna i hästen och red sin väg i galopp. Det tog en stund innan Jimmy hann ifatt henne, men då red de ikapp innan de slutligen tog en paus i skuggan under några träd.
– Varför ville han att vi skulle vända om? undrade Jimmy.
Skye ryckte på axlarna.
– Han ville kanske hem och ta siesta? Eller också tyckte han att vi hade fått valuta för pengarna. Men när vi hyrde de här hästarna bad jag särskilt om att få några som skulle orka med hela dagen. Och min är inte trött ännu.
Hon böjde sig fram och klappade hästen på halsen. Och sedan tittade hon på sin kusin, läste hans tankar och sa:
– Nu är du rädd, eller hur? Och du sitter och tänker på hur du ska få mig att vända om och rida tillbaka. Men jag vet precis vad du tänker säga, och det kommer du ingenstans med.
– I så fall tycker jag vi ska fortsätta, sa Jimmy, tämligen irriterat. Han hade varit diplomat i hela sitt liv. Men nu tyckte han att Skyes okunnighet och arroganta inställning var nästan mer än han stod ut med. Han var annars mycket fäst vid Skye. Han hade känt henne sedan hon var liten, för han och Skyes far, Arthur Standish, hade vuxit upp tillsammans. Men Arthur hade varit lugn och fridsam av sig. Hans dotter var raka motsatsen.
– Visst, det är mitt amerikanska påbrå, sa Skye, som hade följt hans tankegång. Jag önskar du hade känt min mor – lite närmare alltså.
– Hon var mycket vacker. SA Jimmy.
– Det var hon. Men hon var också så kvick och rolig och... å, Jimmy, vad jag önskar att hon inte hade dött så tidigt!
– Det var en tragedi, sa han. Det värsta är att olyckshändelsen väl aldrig hade hänt om hon bara hade varit lite mera försiktig.
– Jag kan inte föreställa mig att mor någonsin var särskilt försiktig vad det än gällde, sa Skye. Fast jag träffade henne ju så sällan. Jag var bara i Amerika när jag hade lov från skolan.
Hennes ögon mörknade. Jimmy tänkte, som så många gånger förr, att tillvaron måste vara besvärlig för skilsmässobarn.
– Det kan nog hända att allting hon gjorde verkade så spännande bara för att vi träffades så sällan, sa Skye uppriktigt. Men England var så farglöst mot min morfars hus på Long Island, eller hans ranch i Kalifornien. Och när mor var död kom jag ju inte dit så ofta. Men jag minns mormors berättelser om Mariposa.
– Kom hon hit som liten?
– Nej då. Hon var vuxen och gift. Min morfar var gruvingenjör och de skulle leta efter guld åt en firma i New York. De hade ingen tur med sig. Men de var med om en massa spännande äventyr här. Min mormor hade aldrig varit hemifrån innan dess, och dessutom var hon född i staden. Hon tyckte att Mariposa var ett rent sagoland. Jag tycker också att jag känner igen allting här från hennes berättelser.
– Bodde de länge här? fortsatte Jimmy.
– Bara ett par tre år. Sedan reste de tillbaka till Amerika, och som du vet hittade morfar en oljekälla. Men sedan var deras liv nog inte så spännande längre. Olja är så klibbigt. Och alla borrtornen fördärvade landskapet omkring dem. Guld är någonting annat, det! Förresten finns det både diamanter och rubiner i de här bergen.
– Spanjorerna hoppades också på att finna stora rikedomar när de först kom hit. Men de blev besvikna, sa Jimmy.
– Och nu tror du att jag ska bli det? Men jag vill inte ha något guld. Pengar har jag nog av! Jag vill ha äventyr.
– Äventyr brukar inte vara särskilt roliga förrän efteråt, påpekade Jimmy.
– Du milde tid vad du är prosaisk! sa Skye hånfullt. Jag tänker i varje fall njuta av mina. Jag kan ju skriva en bestseller om dem efteråt, så blir du nog stolt över mig.
– Jag skulle faktiskt föredra att du höll dig till äventyrsromaner, sa Jimmy och kastade en blick över axeln. Var tog vår guide vägen? Det var någonting de där två inte gillade, så mycket förstår jag.
– De är nog bara trötta, sa Skye snabbt – så snabbt att Jimmy sa:
– Nej du, det är inte hela sanningen. Säg nu vad det var, annars rider jag tillbaka och frågar dem själv.
– Nej, Jimmy, gör inte det. Det är faktiskt ingenting, jag lovar.
– Fram med det nu bara!
– Nåja, sa Skye. Den där karlen vi hyrde hästarna av muttrade någonting om att vi inte skulle rida för långt bort. Han sa någonting om banditer eller vad det var... jag minns inte riktigt. I vilket fall sa han att det var bäst vi höll oss i närheten av Jacara.
– Det var just vad jag sa tili dig också, sa Jimmy. Nu vänder vi om.
– Du får göra som du vill. Men jag tänker inte vända om ännu.
– Jag har ju sagt dig att det är oroligheter här i landet. Du vill väl inte bli inblandad?
– Jag tycker bra om invånarna här. Om jag får en chans tänker jag råda dem att göra sig av med den nuvarande diktatorn.
– General Alejo? Han blir inte gammal på den posten – det blir de aldrig. Och den som efterträder honom blir antagligen inte ett dugg bättre.
– Vad det här landet behöver, sa Skye allvarligt, är en man som har både mod och fantasi. Någon som kan göra någonting för de fattiga.
– Du menar att vad som behövs är en demokratisk regering?
– Nej. Jag tror inte de kan klara det ännu. Men Alejo duger ingenting till. Jag såg honom åka förbi hamnen igår. Han verkade väldigt nyfiken på yachten. Han var tjock och arrogant och såg gräslig ut. Tiggarna spottade efter honom när han for iväg. De ger inte mycket för honom, den saken är säker.
– En diktator väntar sig inte att bli älskad av folket. Det räcker om de lyder honom.
– Mmm. Men jag hoppas att folket här störtar honom. Kom nu så fortsätter vi!
Hon red ut ur dungen och Jimmy följde efter. Här växte gräset högt och solen glittrade i floden lite längre bort. Det var utmärkta betesmarker, tänkte Jimmy, och undrade varför det inte fanns någon boskap här.
Skye ledde vägen i snabb galopp, och det gick undan tills hon plötsligt höll in hästen vid ett träd. När Jimmy kom fram såg han att trädet var dött. Det hade antagligen blivit träffat av blixten och nu stod det svartbränt och torrt mitt i den frodiga växtligheten.
Och i trädet hängde en man.
– Är han död, Jimmy? frågade Skye och nu lät hon skrämd.
Jimmy behövde inte röra vid den bakbundne mannens händer. Han visste att de måste vara kalla. Mannen var död. Han måste ha hängt här ett par tre timmar.
– Ja, det är han, sa han. Kom nu.
– Men... skulle vi inte göra någonting?
– Det finns ingenting vi kan göra, svarade Jimmy.
– Men vi måste väl rapportera det här till... till någon? Vem kan ha gjort det, tror du?
Nu började hon få färg på kinderna igen.
– Det angår inte oss, sa Jimmy. Vi är främlingar här. Vi har ingenting att säga till om.
Skye lyfte blicken mot himmelen som om hon hade väntat sig att få se gamarna komma.
– Men det är ju förfärligt! utbrast hon. Och sedan vände hon hästen och red i riktning mot vägvisarna, som långsamt närmade sig.
– Vem har gjort det här? ropade hon. Vem är ansvarig för det här?
Hon gjorde en gest åt den döde. De två unga männen såg på varandra, och sedan gjorde den ene korstecknet. Den andre såg sig hastigt omkring åt alla håll, som om han spanade efter en fiende.
– Vem kan ha gjort det? upprepade Skye.
Vägvisarna bytte en blick och sedan viskade en av dem: –
El beso del diablo!
– Djävulens kyss? sa Skye oförstående. Vad menas med det?
– Jag tror inte du ska fråga mera nu, sa Jimmy dämpat.
– Men jag vill veta vad de menar, envisades hon.
– Vi vet ingenting om det här, señorita, sa den äldste av de två vägvisarna. Men nu måste vi vända om. Det är förbjudet att rida längre.
– Vem har sagt det?
– Det vet jag inte. Men det är förbjudet.
Hans ansikte fick ett tomt uttryck som Jimmy kände igen. Han hade sett det förut, i länder där man var van vid att vissa ting helt enkelt inte kunde förklaras.
– El beso del diablo, viskade den yngre mannen. Hans kamrat sa genast åt honom att vara tyst. Ett ögonblick verkade det nästan som om de skulle råka i luven på varandra, men plötsligt tystnade de, vände sina hästar och red iväg allt vad tygen höll.
Skye och Jimmy stirrade förbluffat efter dem. Men sedan såg de varför vägvisarna fått så bråttom. På avstånd närmade sig en skara ryttare.
– Vem är det? sa Skye.
– Det har jag ingen aning om, sa Jimmy lugnt. Men det är bäst att vi tar det kallt. Vi rider mot dem, hälsar och ler vänligt. Men låt för allt i världen bli att komma med en massa frågor!
När männen kom närmare såg Skye och Jimmy att i varje fall en av dem inte var någon gaucho. Han red i mitten och var tydligen ledare för gruppen. Hans breda axlar och kraftfulla ansikte skvallrade om hans personlighet. Runt halsen hade han en röd duk och för övrigt var han klädd i tweed. Stövlarna blänkte, och han hade stigbyglar av silver och silverbeslag på sadeln.
När de möttes höll Skye och Jimmy in hästarna och Jimmy lyfte på hatten.
– Buenos dias, señor!
Ledaren dröjde ett ögonblick innan han svarade:
– Det är förbjudet att rida här. Vänd genast om och rid tillbaka till Jacara.
Hans röst var djup och klangfull.
– Vi är främlingar här, sa Jimmy lugnt. Ni måste ursäkta oss. Naturligtvis gör vi som ni ber oss.
Han vände hästen. Men Skye stannade där hon var.
– Tillhör marken er? frågade hon.
Mannen gav henne en lång blick.
– Marken tillhör Mariposas folk, svarade han enkelt. Men det låg en utmaning i själva tonfallet. Deras ögon möttes och för första gången i sitt liv blev Skye medveten om att en enda blick kunde betyda mycket. Hon glömde sin rädsla och gjorde en gest mot den hängde.
– Tillhör han också befolkningen här? frågade hon.
Mannen framför henne ändrade inte en min, men hans ögon smalnade en aning. Han sa lugnt:
– Så där behandlar folket i Mariposa sina förrädare, señorita.
Skye retade sig på hans arrogans och ville fortsätta samtalet, men Jimmy avbröt henne.
– Kom nu, Skye, och det genast!
Han sa det på engelska, och även om männen inte förstod det språket kunde de inte missta sig på hans befallande ton. Nu visade sig någonting som möjligen kunde kallas ett leende på den långe mannens läppar och han sa:
– Det är riktigt. Var nu en duktig flicka och försvinn härifrån. Lägg er inte i det som inte angår er.
Skye ryckte i tyglarna så att hästen reste sig på bakbenen, men hon blev blossande röd i ansiktet, och det hann hon inte dölja. Hon kunde höra männen skratta medan hon red därifrån.
– Hur vågar du tala till mig på det viset? sa hon rasande. Det var ju han som lät hänga den där mannen, fattar du inte det? Men oss har han ingen rätt att köra med som han vill. Jag har god lust att gå tili general Alejo och säga honom vad jag tycker om det här!
Hon utgöt sin vrede i flera minuter innan hon såg att Jimmy var alldeles blek och hade svettpärlor i pannan. Men då tystnade hon. Jimmy skulle inte vara så rädd om han inte hade goda skäl.
De var nästan inne bland träden igen innan Skye kastade en blick över axeln. Ryttarna var kvar, precis där de hade lämnat dem. De hade inte rört sig ur fläcken. Skye ryste plötsligt till.
– Vem var det? frågade hon.
– Hur skulle jag kunna veta det, sa Jimmy irriterat och Skye sa inte mera förrän de hann upp sina vägvisare, som väntade längre in i dungen.
– Nu måste vi vända om, señorita. Det börjar bli sent och kvällarna är kyliga här, sa den ene. Men Skye hejdade dem och sa:
– Vem var den där mannen?
Den äldste vägvisaren ryckte på axlarna och sa:
– Det vet vi inte, señorita.
– Inte det? Ni vill förstås inte berätta det, sa Skye i skarp ton. Det är skamligt att ni inte är mera tillmötesgående, när vi har haft det så trevligt hittills och hade tänkt belöna er väl för er hjälpsamhet!
Den direkta attacken fick de bägge unga männen att förlora fattningen. De såg osäkert på varandra.
– Berätta vad han heter, sa Skye till den yngste av dem. Men tala sanning nu!
Han tvekade lite, men sedan viskade han:
– El Diablo.
– Djävulen?! sa Skye. Gud så löjligt! Han är inte mer än människa han heller!
– Han kallas så, señorita. Det är allt jag vet.
Skye förstod att han talade sanning. Hon red ifatt Jimmy och berättade vad hon hade fått höra.
– Vi får väl ta reda på vem han är, sa Jimmy. Troligen är han bandit, för om han vore jordägare här skulle pojkarna knappast vara så rädda för honom. Jag önskar att jag hade bett ambassaden om en rapport innan vi for från New York. Men då sa du ju ingenting om att du tänkte stanna här. Nu hoppas jag i alla fall att du har ändrat dig, efter vad som hände nyss.
– Ändrat mig? sa Skye. Tvärtom, nu skulle inte vilda hästar kunna få mig härifrån! Tror du att den där banditen kan skrämma bort mig tar du fel. Hade jag bara haft en revolver nyss hade jag använt den. Jag kan ta vara på mig själv, och jag är inte rädd för någon karl på jorden, inte ens om han kallar sig El Diablo!