Saga
Jag skrev den här romanen eftersom jag ville beskriva hur livet i Mayfair levdes när jag debuterade i början av tjugotalet.
Nattklubbarna och de flesta personerna i historien har funnits i verkligheten och atmosfären är korrekt återgiven. Enda skillnaden är att jag hade ljust hår och inga pengar!
1923
Jag är förskräckligt spänd på alltsammans men också ganska rädd.
Jag har sett fram emot det här så länge att jag nästan inte kan tro att det är sant att det verkligen håller på att hända mig nu.
Det var åratal sedan jag träffade faster Dorothy senast – det var faktiskt långt innan jag började skolan och jag önskar egentligen att det vore mamma som skulle introducera mig.
Jag har många gånger tänkt att hälften av alla sagor egentligen skulle handla om elaka styvfäder. Inte för att jag kan säga att min är direkt elak – ärligt talat är han faktiskt ganska rar – men det är gräsligt hänsynslöst av honom att vara guvernör på det där stället långt bortom all ära och redlighet och på så många år.
Jag avskydde att resa ifrån nunnorna. De har varit alldeles underbara, även om jag naturligtvis, precis som alla de andra, har småskällt över dem i två års tid.
Varför måste man alltid resa ragg mot all slags auktoritet, vare sig den är bra eller dålig?
Jag hade aldrig trott att det skulle bli så hjärtskärande att lämna dem. Lilla syster Agnes talade en gång om för mig att hon alltid gruvade sig inför varje ny termin eftersom den förde med sig alla möjliga sorters nya flickor, som kunde vara svåra och ohanterliga.
Jag undrar om jag har varit svår och ohanterlig. Det är så svårt att bedöma sig själv och sitt eget uppträdande.
Hur som helst – här är jag nu och känner jag noga efter så mår jag faktiskt nästan illa av spänning.
Det där illamåendet som drabbade mig nyss ombord på båten var otrevligt nog, men det här är ändå värre, tror jag. Det känns ungefär som om hela mitt inre åkte hiss.
Fem minuter till, sedan är vi i London och sedan ska alltsammans börja.
*
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker om faster Dorothy eller inte. Hon verkar så fantastisk, så helt olik allt jag hade föreställt mig att hon skulle vara.
Jag skulle tro att männen måste tycka att hon är otroligt attraktiv – huset verkar ständigt vara fyllt av dem.
Själva huset är också underbart. Jag måste säga att det har gjort mig kolossalt imponerad. Jag älskar Kinesiska Salongen med de där röda lackmöblerna mot de vita väggarna och gardinerna med broderier som inte är av denna värld.
Det där rummet är exakt rätt bakgrund för Dorothy med hennes mörka hår, ovala lilla ansikte och svarta ögon.
Jag undrar vilka alla de där männen, som var där när jag kom, var.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som jag var när jag gick uppför trappan och hovmästaren formligen gastade tvärs över det längsta rum jag någonsin hade sett.
– Miss Maxine, mylady!
Massvis med människor var grupperade i rummet och alla skrattade och skrek för allt vad de var värda. Pratar de någonsin i ett normalt tonläge tro?
Sedan fick jag syn på faster Dorothy.
Hon är så liten och finlemmad att hon får mig att känna mig stor och klumpig bredvid henne. Naturligtvis visste jag redan innan jag såg henne att mina kläder var alldeles fel, men i jämförelse med hennes verkade de absolut katastrofala.
Hon sa:
– Maxine, älskling! Jag är så glad att se dej och jag hoppas så att du ska komma att trivas här hos oss.
Innan jag hunnit säga ett enda ord skrek alla i munnen på varandra om hur befängt det var att hon, som såg så ung ut, skulle introducera en brorsdotter. Jag kände mig så dum att jag inte kunde göra något annat än mumla ett tafatt tack och fråga om jag fick gå till mitt rum.
Mitt sovrum är lika förtjusande som allting annat i huset och jag har utsikt över Grosvenor Squares lummighet.
Thelma, som är min bästa vän och vet allting, talade om för mig att Grosvenor Square var ett av de absolut flottaste kvarteren i London.
Så är det säkert också för jag vet att min farfar var rik som ett troll när han dog och att alla hans pengar delades mellan pappa och faster Dorothy.
Eftersom min pappa är död är det antagligen meningen att jag ska ha en del av hans pengar när jag fyller tjugoett – i varje fall har jag alltid fått höra det. Till dess hoppas jag att de kommer att ge mig en del så att jag kan köpa de kläder jag behöver.
Jag undrar om jag ser bra ut.
Det skulle vara förfärligt att gå på alla de här danserna, som jag antar att jag ska gå på, och märka att ingen vill dansa annat än skyldighetsdanser med mig, precis som vi var tvungna att göra med de klumpiga tyska flickorna i klostret.
Thelmas bror Tommy sa en gång att jag hade ett »oroande» ansikte. Jag vet inte vad han menade med det. Nej, det där var inte sant. Jag tror i varje fall att jag vet ungefär vad han menade. Jag får inte lägga mig till med att låtsas inför mig själv. Inte inför andra heller, naturligtvis, men minst av allt inför mig själv. Jag avskyr folk som låtsas inför sig själva.
Han är en lustig person på sitt sätt, Tommy, men eftersom han är konstnär har han lite andra uppfattningar och idéer än vanliga människor.
Han hade en helt fantastisk ateljé i Paris och Thelma brukade få ta mig med dit under lovdagarna. Jag kan se den framför mig nu:
En enda röra av antika möbler som han har hittat på kajerna – Ludvig XV och Ludvig XIV – och några alldeles hänförande Buhl tillsammans med paletter och andra målarattiraljer.
Han hade mängder med spanska sjalar och sidenrullar som Thelma och jag brukade drapera oss i och tjata på honom att han skulle måla oss, men han vägrade alltid.
Han brukade bara fälla ohövliga kommentarer om vår uppfattning om en tavla.
För min personliga del gav jag inte mycket för hans idéer om tavlor heller, men det vågade jag aldrig säga.
Förra året blev han hängd på Salon des Indépendents. Det var en tavla som han kallade för »Vilande figur en het dag» och den föreställde en ärtgrön kvinna som låg under ett paraply och såg ut att ha ett svårt anfall av nässelfeber.
Jag tyckte den var alldeles gräslig men kritikerna hade inte ord nog att berömma den. Thelma visade mig en del av tidningsurklippen.
En dag frågade jag vilken typ av ansikte Tommy tyckte att jag hade. Vi talade om ansiktsdrag och han sa att Thelma var en urbild av den amerikansk-indianska typen. På min fråga svarade han riktigt ilsket:
– Ditt ansikte är bara oroande, Maxine.
– Du får allt lov att förklara vad du menar med det, sa jag. Han sa nej och jag sa: Snälla Tommy, på det där sättet som jag brukade använda när jag ville be abbedissan om någon extra favör. Då verkade han ändå mer ilsken och han vände sig om och röt:
– Det var då tusan också, Maxine, du är som en efterhängsen mygga!
Sedan tog han mig under hakan och vickade mitt huvud bakåt och helt plötsligt fick jag en mycket underlig känsla av att någonting spännande skulle hända.
Tommy såg så konstig ut, ganska arg fortfarande, men jag var inte ett dugg rädd, jag hade bara den där underliga känslan.
Sedan tog han lika plötsligt bort sin hand igen och rusade tvärs över rummet och började spela piano.
I första ögonblicket kunde jag inte komma på någonting att säga och sedan blev oväsendet från både grammofonen och pianot alltför överväldigande och vi började skratta allesammans och han sa aldrig någonting mer.
Det känns som evigheter sedan jag såg honom sist och ändå är det faktiskt bara åtta timmar sedan. Han och Thelma följde mig till Gare du Nord och han gav mig en ljuvlig rosenbukett att bära på kappan. Men de är vissna nu och har bleknat.
Jag måste ha verkat otroligt löjlig för jag bara grät och grät. Jag avskydde att skiljas från Thelma, som hade varit som en syster för mig.
Hon ska resa hem till Amerika för att debutera i höst. Just som tåget började sätta sig i rörelse räckte jag min hand till Tommy och han kysste den, precis som en fransman, och sa:
– Au revoir, Maxine. Jag kommer snart och hälsar på dej – så fort du har blivit vuxen.
Jag vet inte vad han menade med det för jag är faktiskt vuxen nu. Jag är ju nästan nitton år och det verkar hemskt mycket i våra dagar, när det hör till vanligheten att en flicka debuterar när hon är sjutton.
Jag har i själva verket missat nära två år men mamma var alldeles orubblig på den punkten och jag kan inte låta bli att tro att det berodde på att hon inte kunde introducera mig själv.
Jag har en besynnerlig känsla av att mamma inte riktigt gillar faster Dorothy. Jag vet inte vad den där känslan beror på, men jag kan inte bli kvitt den. Hon har aldrig sagt det rent ut men de var inte så där helt och hållet goda vänner på den där tiden då mamma och jag bodde i Somerset. I varje fall träffades de inte så mycket men å andra sidan bodde ju alla våra närmaste vänner där i närheten.
Vi var så obeskrivligt lyckliga på den tiden. I varje fall var jag det, för jag hade en egen ponny, och mamma hade en trädgård med höns och kycklingar och ville hon jaga fanns det alltid folk som gärna lånade henne en häst.
Och så en dag kom hon hem från en lunchbjudning, glad och blossande, och hade med sig en lång man, som såg bra ut på ett lite gammaldags sätt, och hon sa:
– Ralph, min vän, det här är min lilla Maxine.
Så väldigt liten var jag inte men jag har kommit underfund med att folk ofta talade om sina enda barn, som om det vore något patetiskt över dem. Sedan sa mamma:
– Maxine, det här är sir Ralph Strange, en mycket god vän till mej, som just har kommit hem från utlandet.
Jag sa goddag och han sa goddag och hela tiden såg han på mamma. Och mamma sa:
– Älskling, vill du vara snäll och gå ut och ge kycklingarna mat åt mej?
Klockan var bara fyra och vi brukade aldrig ge kycklingarna mat före sex, men jag anade att det var en ursäkt, så jag gick min väg och lämnade dem ensamma.
Jag hittade Martha i köket och hon sa:
– Den där zigenerskan sa att det skulle bli bröllop här i huset – och vänta ska hon få se att det slår in, miss Maxine.
– Vilken zigenerska? frågade jag. Och vilket bröllop?
– Den där zigenerskan från marknaden som var här i förra veckan, svarade Martha.
Då kom jag ihåg att jag hade sett henne men jag frågade igen:
– Vilket bröllop, Martha? Vem är det som ska gifta sej?
– Det är ju hennes mor, så klart. Vem skulle det annars vara?
Jag vägrade att tro henne men zigenerskan hade haft rätt. Bara en månad senare var de gifta, jag skickades till Paris och de reste i väg till det där underliga stället långt bort där han är guvernör.
Alltsammans gick så snabbt att det inte var förrän jag hade kommit till klostret som det gick upp för mig att jag inte skulle få träffa mamma på flera år och att jag var ensam bland idel främlingar.
Till och med nu är det nära två år kvar tills hon kommer hem igen och det är därför faster Dorothy har lovat att föra ut mig i sällskapslivet.
Faster Dorothy förekommer alltid i Tatler och alla de andra tidningarna. De har alltid fotografier på henne och de talar om henne som »En av Londons vackraste värdinnor» eller »Den vackra hustrun till en välkänd politiker».
Och jag antar att hon verkligen är mycket vacker och hur som helst så har hon en alldeles underbar smak, om man ska döma efter huset och hennes egen uppenbarelse.
Jag önskar att jag visste lite mer om de människor jag kommer att träffa här.
Jag undrar om jag kommer att få många vänner. Och jag önskar så att Thelma vore här. Hon är alltid så karsk och modig och aldrig rädd för någonting. Själv skakar jag faktiskt av rädsla för att jag ska göra någonting som jag inte borde göra, men egentligen finns det väl ingen större risk för det.
I vilket fall som helst är det meningslöst att oroa sig i förtid.