SAGA Egmont
Jan och pojkligan
är översatt från danska av Eva Liljegren efter
Jan og drengebanden
Copyright © 1953, 2017 Carlo Andersen, Knud Meister og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711734674
1. E-boksutgåva, 2017
Format: EPUB 2.0
Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.
Lindhardtogringhof.dk
Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen
— Skjut, Jan … skjut!
— Skjut… skjut… din klantskalle!
En kör av förtvivlade pojkröster växte till en syndaflod som vräkte ner över Jans huvud. Det var emellertid ingenting att göra. Han blev stående som fastvuxen vid marken medan motståndarnas mål vakt kom fram och med en lång spark sände bollen till andra planhalvan.
— Äh, din dumskalle!
— Ditt nöt!
— Dig kommer Italien aldrig att köpa, Jan!
— I fortsättningen kan du bli centerback!
Från alla håll regnade smädelserna och ”smeknamnen” ner över Jan, men det fanns ändå inte den minsta illvilja i dem. Trots besvikelsen lät det hela rätt gemytligt.
Så fick pojkarna annat att tänka på. Bollen var redan i spel ute på planen.
Ända från mittlinjen hade Jan dribblat mot mål. Efter ett par eleganta dribblingar hade han snuvat ett par spelare, men när han slutligen stod framför öppet mål — ja, då hände det!
Strax bakom planens stängsel — till vänster om målet — hade han sett ett välbekant ansikte. Det tillhörde en rätt ung man, med mörkt hår, bruna ögon, elegant klädd och med en överlägsen hållning, och denne unge man hade gjort ett hemligt tecken till Asbjörn som hade hängt med Jan i anfallet. Jan hade nätt och jämnt kunnat uppfatta att Asbjörn gjorde ett tecken tillbaka. Mera var det inte som hade hänt, men den här lilla utväxlingen av tecken hade förvirrat Jan så mycket att han alldeles glömde bort att skicka bollen i en lobb över den utrusande målvakten. Det hade annars varit den lättaste sak i världen.
Nåja, olyckan var i alla fall inte så stor, för det rörde sig bara om en vanlig träningsmatch, men Jans medspelare var inte vana vid att han gjorde bort sig så där. Han var skolans bästa center, och kamraterna var rörande eniga om att han en dag skulle finnas med i danska landslaget — om han nu fortsatte att utvecklas och inte tappade lusten att spela fotboll…
När Jan senare i matchen fick en smula andrum sprang han snabbt över till planens ena långsida, där Erling satt och iakttog spelet. Han sa lite andfådd:
— Du, Erling, uppe vid andra målet står en kille … ljusgrå kostym … skrikig slips… svart hår… bruna ögon …
— Ja, vad är det med honom då?
— Stick upp och ta en titt på honom.
— Varför det?
— Det ska jag tala om senare. Se nu till att du gör det så försiktigt att han inte misstänker nånting …
— Ja, men vem är det? sa Erling. — Du måtte väl för tusan kunna säga mig om, oj!…
En lång boll slogs tvärsöver planen, och Jan sände den vidare med en elegant nick. En sekund senare stormade han upp mot det andra målet. Erling skakade på huvudet och reste sig. Så släntrade han upp längs sidolinjen …
När träningsmatchen var slut tog pojkarna sin kalla dusch, och strax efteråt var påklädningen i full gång. Den försiggick under stoj och skratt. Jan fick sina gliringar för att han hade haft så svårt att ”få ändan ur vagnen”.
Gymnastiklärare Holm kom fram till Jan och frågade leende:
— Nå, Jan … i dag gjorde du allt bort dig en hel del, eller hur?
— Ja, det måste män nog säga.
— Hm! Den där målchansen du sumpade, sa Holm med en nick — vad i all världen tog det åt dig?
— Jag … jag såg visst i syne, mumlade Jan osäkert.
— 1 syne? upprepade läraren leende. — I ditt ställe skulle jag ha nöjt mig med att titta på målvakten och det tomma målet. Du får passa på bättre när vi ska spela vår match mot ”Vikingarna”, för du vet ju själv att det är ett bra lag.
— Jag ska sköta mig bättre då, lovade Jan.
Gymnastikläraren nickade vänligt och vände sig till de andra pojkarna. Erling gled tyst ner på bänken bredvid Jan. Han kastade en flyktig blick omkring sig och sa dämpat: — Jag var oppe och tittade på killen …
— Känner du igen honom?
— Jaa …
— Vem är det?
— Det har jag inte en aning om.
— Va? utbrast Jan förbluffad. — Du säger att du känner igen honom, men du vet i alla fall inte vem han är…
— Alldeles riktigt, min gode man, men var det inte precis likadant med dig
— Jo … det är sant…
— Fint, då är det bäst att vi inte snackar mer förrän vi är ensamma. Vad sitter du och glor på?
— Glor på? upprepade Jan lite frånvarande. — Jo, jag ville bara se efter om Asbjörn hade fått på sig kläderna. — Den där killen och Asbjörn gjorde ett tecken till varandra.
— Det kan väl inte vara något mystiskt med det, min gode man.
— Låt oss hoppas det, nickade Jan och reste sig.
Ett ögonblick senare lämnade de båda vännerna omklädningsrummet och gick upp till sina cyklar. När de var utom hörhåll för de andra sa Jan:
— Nu ska jag säga dig en sak, Erling. När jag fick syn på den där killen, kom jag genast underfund med att jag kände igen honom … ja, det vill säga, jag tyckte att jag kände igen honom … och att det var i något skumt sammanhang. Du tycker alltså också att du har sett honom förr?
— Jaa … äh … det vill säga …
Jan nickade:
— Vi ska nog få svar på den frågan. Jag skulle bara vilja veta vad han och Asbjörn har för nånting ihop. Jag tyckte avgjort illa om den där killens utseende, och han måste säkert vara fyra, fem år äldre än Asbjörn.
De hade just låst upp sina cyklar när Erling nickade bort mot dörren till omklädningsrummet:
— Där kommer Asbjörn … och han har bråttom!
— Vi följer efter honom, sa Jan kort.
När de kom ut på gatan hade skolkamraten redan hunnit något tiotal meter bort. Jan och Erling följde långsamt efter honom på sina cyklar. Skenbart satt de och pratade om helt likgiltiga ting. Om Asbjörn oväntat skulle vända sig om skulle han inte kunna misstänka att han var förföljd.
Det verkade emellertid som om kamraten inte anade någon fara, för han vände sig inte om en enda gång. Snart vek han in på en sidogata.
Erling ville svänga in på gatan, men Jan hindrade honom:
— Nej, vi väntar här. Den där gatan är så folktom så vi skulle genast bli upptäckta om Asbjörn skulle vända sig om … och han vet mycket väl att vi inte ska den här vägen. Titta där!
Asbjörn hade stannat bredvid en stor amerikansk bil som stod parkerad vid trottoarkanten. Ett ögonblick senare öppnades bildörren. Asbjörn steg in, och bilen körde iväg med hög fart.
Erling vände sig förbluffad mot Jan:
— Du! Vilket dollargrin!
— Ja, lite för flott, nickade Jan allvarligt. — Jag utgår ifrån att du hann se numret?
— Ja, KA 7497…
— Fint. Det numret ska vi komma ihåg. Åsbjörns vän måste vara mycket förmögen om han har råd att hålla sig med ett sådant vrål åk Nu fortsätter vi.
Under resten av färden växlade de båda vännerna inte många ord. När de kom fram till det hus där Jan bodde frågade han leende:
— Följer du med in på en kopp te, Tjockis?
Erlings runda ansikte glänste av glädje:
— Det vore dumt av mig att säga nej till ett sånt fint anbud. Enligt min ringa mening är fru Helmers hembakta kringlor oöverträffade i hela det här landet… och den där matchen gjorde mig både trött och hungrig …
— Du var ju bara åskådare, sa Jan och skrattade.
— Ack, min gode man … du vet ju att det inte behövs mycket för att göra mig trött och hungrig. Det var fullkomligt outhärdligt svettigt att se er kuta omkring efter bollen.
Jan kände sin vän. Ingen i hela skolan — inte ens de aktiva fotbollspelarna — gick till den grad upp i sporten som Erling. Han var själv för tjock och för långsam för att komma med i laget, men han var med på varenda träningsmatch, och när tiden för den stora kampen mot ”Vikingarna” närmade sig gick han dagligen omkring som en äggsjuk höna. Erling Krag var bergfast övertygad om att skolans heder stod på spel när den matchen skulle utkämpas …
När de båda vännerna satt vid tebordet i Jans rum tyckte Erling att livet var värt att leva. Liselotte, fru Helmers hembiträde, visste mycket väl vad som krävdes av henne när Erling var i faggorna. Tebrickan var synnerligen välförsedd med hembakta kringlor, rostat bröd, smör och apelsinmarmelad, och Erling högg in på välfägnaden av hjärtans lust.
Fru Helmer stack in huvudet genom dörren och hälsade på Erling:
— Goddag, Erling. Det var snällt av dig att titta upp …
Erling reste sig kvickt och bugade sig artigt:
— Nöjet är helt på min sida, fru Helmer. Utan att överdriva vågar jag påstå att det inte i hela detta land finns en så framstående producent av hembakta kringlor som fru Helmer. Det är en utsökt njutning att slå sig ner vid tebordet här i huset, och jag …
— Din stolle! sa fru Helmer med ett skratt. — Bara du kan få prata så mycket du vill, så tror jag att det gör dig detsamma hur olika saker smakar …
— Absolut inte, fru Helmer, förklarade Erling med värdighet.,— Jag kan alltså säga att rägmjölsgröt, vattgröt och lutfisk inte kan få det att vattnas i munnen på Erling Krag … och endast en hotande svältdöd kan förmå mig att äta blåbärssoppa, stuvad vitkål, lungmos, sill, hjärta, njure …
— Stopp ett tag, kommenderade fru Helmer muntert. — Nu är jag fullkomligt säker på att jag inte kan bjuda dig på middag i dag, för vi ska ha falukorv, stuvad vitkål och blåbärssoppa …
Hon vände sig mot Jan:
— Du glömmer väl inte dina läxor, min pojke?
— Läxorna? Åh nej då … Erling hjälper mig med det där dötrista latinet…
— Plenus venter non studet libenter, deklamerade Erling högtidligt.
— Vad betydde det där?
Jan skrattade:
— Det betyder att Erling inte är den som vill plugga på fastande mage.
— Den risken kommer han säkert aldrig att råka ut för, log fru Helmer. — Nå, mina vänner, låt oss nu se att ni är flitiga … när ni väl har ätit upp det som finns kvar på kakfatet!
Hon stängde dörren, och Erling fortsatte med sin behagliga sysselsättning: att snabbast möjligt länsa kakfatet. Jan tycktes inte ha någon vidare aptit. Han satt bara eftertänksamt och smulade sönder en kringla mellan fingrarna. Till sist frågade han i förbigående:
— Vad tycker du om Asbjörn?
— Om … va … om Asbjörn? upprepade Erling och upphörde för ett ögonblick med att breda marmelad på en rostad brödskiva. — Vad skulle jag tycka om honom? Det är en bra grabb …
— Tycker du inte att han har blivit förändrad under de senaste månaderna?
— Hur så?
— Ja, jag vet inte riktigt, svarade Jan tvekande. — Jag har en känsla av att han har haft väldigt gott om fickpengar på sista tiden. Det går ju knappast en dag utan att han bjuder några kamrater på kondis … och häromdan tog han taxi hem från skolan …
— Gjorde han verkligen det? frågade Erling utan större förvåning och fortsatte med att breda marmelad på sitt bröd. — Jag är faktiskt avundsjuk på vår gode vän Asbjörn. Min käre fader är synnerligen rundhänt med veckopengarna, men fast han känner till min medfödda lättja ger han mig aldrig så mycket att jag kan ta taxi hem …
Jan reste sig snabbt:
— Stopp ett tag, Tjockis …jag har fått en idé!
Innan Erling hann ställa någon fråga hade Jan som en stormvind försvunnit ut genom dörren. Erling såg efter honom och skakade på huvudet och fortsatte sin avbrutna måltid.
Efter fem minuter var Jan tillbaka. Han såg mycket allvarlig ut, och Erling frågade sorgmodigt:
— Vad står på, din olyckskorp? Jag kan läsa i ditt ansikte som i en öppen bok …
Jan satte sig framför vännen och svarade:
—-Jag ringde till pappa på polishuset…
— Jaså? stönade Erling med alla tecken på förtvivlan. — Jag anar redan obehagliga händelser i en annars fridfull tillvaro. Rör det sig om … om Asbjörn?
— Ja! Jag är rädd för att han just nu har syltat in sig i något mycket allvarligt. Kommer du ihåg numret på den där bilen som han hoppade in i?
— Ja … det var KA 7497. Vad är det med den då?
— I morse anmäldes den som stulen!
Erling var på vippen att sätta en kringla i halsen. Så flämtade han överväldigard:
— Milda makter! Var bilen stulen?
— Ja, tyvärr, nickade Jan allvarsamt. — Stölden anmäldes i morse på stationen på Antonigade, och anmälan gick genast vidare till polishuset…
— Vad sa din pappa?
— Tja, pappa ville naturligtvis veta varför jag var så intresserad av KA 7497 … det var jag förberedd på, men, ja, jag sa till pappa att det här kunde vi tala lite närmare om i kväll när han kom hem.
— Vad tänker du säga till honom?
Jan lutade sig bakåt i stolen och stirrade upp i taket. Så svarade han missmodigt:
— Ärligt talat vet jag inte det just nu, Erling. Jag har samma åsikt om Asbjörn som du: att hän alltid har varit en bussig och reko grabb … men jag är nästan helt säker på att han för ögonblicket är insyltad i ett eller annat skumt. Jag tycker det är synd om honom, men jag kan inte tjalla på honom inför pappa. Nej, först måste jag bli alldeles säker på min sak …
— Det förstår jag mycket väl, mumlade Erling som nu helt hade tappat sin goda matlust.