En dunkel historia

Polisroman från napoleons tid

Honoré de Balzac

Översättning av
O. H. D.

SAGA Egmont

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

Första kapitlet.

Hösten år 1803 var en av de vackraste under hela den första perioden av kejsardömets århundrade. Några regnskurar hade i oktober uppfriskat ängarna och träden voro ännu gröna och lövade i november. Folk började också tro, att mellan himlen och Bonaparte, som just vid denna tid förklarat sig konsul på livstid, funnes ett samförstånd, vilket den mannen hade att tacka för sina framgångar; och sällsamt nog, den dag, då 1812 solen icke lyste för honom, upphörde också hans lycka. Den 15 november 1806 spred emellertid solen klockan fyra på eftermiddagen liksom ett rött dis över de hundraåriga topparna hos fyra rader almar längs en lång slottsallé. Den kom sanden att gnistra och grästuvorna att glänsa i en av dessa ofantliga rundelar, som finnas på landet, där marken förr icke var för dyr för att offras till prydnad. Luften var så ren, vädret så milt, att en familj njöt av det fria som på sommaren. En man, iklädd en jaktrock av grön barkent med gröna knappar och byxor av samma färg, skor med tunna sulor och barkentdamasker, som räckte upp till knäet, rengjorde en karbin med all den omsorg, skickliga jägare ägna åt denna sysselsättning på lediga stunder. Mannen hade varken jaktväska eller villebråd eller något av de tillbehör, som angiva anträdandet av eller återkomsten från ett jaktparti, och två kvinnor, som sutto bredvid honom, betraktade honom samt tycktes vara rov för en illa dold förfäran. Vem helst som, dold bakom en buske, kunnat åse denna scen, skulle utan tvivel ha darrat som den mannens gamla svärmor och hustru. En jägare vidtager tydligen inga så noggranna åtgärder för att döda villebråd och använder icke i departementet Aube en så grov, räfflad karbin.

»Tänker du skjuta rågetter, Michu?» sade hans vackra unga hustru och sökte antaga en glad min.

Innan Michu svarade, gav han akt på sin hund, som låg i solen med utsträckta tassar och nosen vilande på dessa i den vackra ställning, jakthundar pläga antaga. Hunden hade just lyft upp huvudet och vädrade omväxlande framför sig åt den fjärdedels lieue långa allén och åt en tvärväg, som utmynnade till vänster i rundelen.

»Nej», svarade Michu, »men ett odjur, som jag inte vill mankera, ett lodjur.» Hunden, en vacker vaktelhund, morrade. »Gott», sade Michu, talande för sig själv. »Spioner! trakten vimlar av dem.»

Fru Michu blickade sorgset mot himlen. En vacker blondin med blå ögon, skapt som en antik staty, tankfull och allvarlig, tycktes hon förtäras av en svart och bitter sorg. Mannens utseende kunde till en del förklara de båda kvinnornas förskräckelse. Fysionomiens lagar passa nog icke blott i sin tillämpning på karaktären, utan även på tillvarons öden. Det finnes profetiska fysionomier. Om det vore möjligt — och en sådan levande statistik är av vikt för samhället — att erhålla en noggrann teckning av dem, som dö på schavotten, skulle Lavaters och Galls vetenskap oemotsägligt visa, att huvudet hos alla dessa människor, till och med de oskyldiga, bära sällsamma tecken. Ja, ödet sätter sin prägel på dessa ansikten, vilka skola dö en våldsam död! Detta för iakttagarens ögon synliga märke, fanns just på mannens med karbinen rörliga ansikte. Liten och starkt byggd, men rörlig och vig som en apa, fastän lugn till karaktären, hade Michu ett blekt, blodsprängt ansikte med grova drag som en kalmuck, åt vilket rött krusigt hår gav ett hemskt uttryck. Hans gulaktiga skarpa ögon förrådde liksom hos tigerns ett inre djup, vari dens blick, som såg på honom, förlorade sig utan att finna rörelse eller värme. Till slut skrämde dessa orörliga, blanka och stela ögon. Den ständiga motsatsen mellan ögonens orörlighet och kroppens livlighet ökade ytterligare det isande intryck, Michu väckte vid första anblicken. Hos den mannen måste handling hastigt följa varenda tanke; liksom hos djuren livet reflexionslöst står till instinktens tjänst. Från 1793 hade han låtit sitt röda skägg växa i form av solfjäder. Även om han icke under skräckväldet varit president i en jakobinklubb, skulle redan detta drag i hans ansikte ensamt gjort det förfärande att skåda. Detta sokratiska ansikte med sin platta uppnäsa kröntes av en mycket vacker panna, ehuru så välvd, att den tycktes överskygga ansiktet. De från huvudet väl avsatta öronen ägde ett slags rörlighet som hos vilda djur, ständigt på vakt. Munnen, som stod halvöppen till följd av en bland lantbor ganska allmän vana, visade starka, mandelvita, men illa ordnade tänder. Ett tjockt och glänsande kindskägg infattade detta vita och fläcktals blåröda ansikte. Håret, som framtill var rakt avklippt, var däremot långt på sidorna och i nacken och lät tack vare sin rävröda färg allt det sällsamma och olycksdigra i detta ansikte riktigt framträda. Den korta och tjocka halsen rentav utmanade lagens fallbila. I denna stund spred solen sitt fulla ljus över dessa tre huvuden, som hunden då och då gav akt på. För övrigt tilldrog sig scenen på en präktig teater. Rundelen befinner sig vid slutet av parken till Gondreville, en av Frankrikes bördigaste egendomar och utan gensägelse den vackraste i departementet Aube: praktfulla alléer av almar, en av en mur inhägnad park, som omfattar femtonhundra plogland, slott, byggt efter Mansards ritningar, nio stora arrendegårdar, en skog, kvarnar och ängar. Denna så gott som kungliga egendom tillhörde före revolutionen familjen Simeuse. Ximeuse är ett län i Lothringen. Namnet uttalas Simeuse, och till slut har man också skrivit det såsom det uttalas.

Den stora rikedom, som ägdes av familjen Simeuse, en adelssläkt, fäst vid huset Bourgogne, går tillbaka till den tid, då Guiserna hotade Valoisätten. Först Richelieu och efter honom Ludvig XIV mindes alltför väl Simeusernas hängivenhet för huset Lothringen och ville icke veta av dem. Markis de Simeuse, gammal burgundare, gammal Guisevän, gammal frondör — han hade ärvt adelns fyra stora anledningar till agg mot kungadömet — bodde på Cinq-Cygne. Denne hovman, som utstötts från Louvren, hade gift sig med änkan till greve de Cinq-Cygne, som tillhörde den yngre grenen av den ryktbara släkten de Chargeboeuf, en av de mest lysande i det gamla grevskapet Champagne, men som blev lika berömd och ändå rikare än den äldre grenen. Markisen, som var en av den tidens rikaste män, byggde i stället för att ruinera sig vid hovet Gondreville, gjorde detta till en domän och förenade med detsamma jordlotter, endast för att skaffa sig en vacker jaktmark. Han byggde likaledes i Troyes Hôtel de Simeuse på ringa avstånd från Hôtel de Cinq-Cygne. Dessa båda gamla hus och biskopspalatset voro länge de enda stenhusen i Troyes. Markisen sålde Simeuse till hertigen av Lothringen. Hans son förstörde besparingarna och även något litet av den stora förmögenheten under Ludvig XV:s regering; denne son blev emellertid eskaderchef och därpå viceamiral och gottgjorde sin ungdoms dårskaper med sina glänsande tjänster. Markis de Simeuse, viceamiralens son, hade dött på schavotten i Troyes och efterlämnat två barn, som voro tvillingar och emigrerade. För tillfället befunno de sig i utlandet och hade förenat sina öden med huset Condés.

Den omtalade rundelen hade förr varit den store markisens jaktmötesplats. Så kallade man nämligen i familjen den Simeuse, som grundade Gondreville. Sedan 1789 hade Michu vid denna mötesplats inom parken bebott en byggning, som, uppförd under Ludvig XIV:s tid, kallades Cinq-Cygnes paviljong. Byn Cinq-Cygne är belägen vid slutet av skogen Nodesme (förvridning av Notre-Dame), till vilken allén med de fyra raderna almar, i vilken Couraut vädrade spioner, leder. Allt sedan den store markisens död hade denna paviljong försummats. Viceamiralen vistades mycket mera på havet och vid hovet än i Champagne, och hans son gav den förfallna paviljongen till bostad åt Michu.

Den ädla byggningen var uppförd av tegel, prydd med sten med imitation av maskgångar i hörnen och kring dörrar och fönster. På vardera sidan öppnade sig en gallergrind med ett vackert, ehuru rostigt lås. Efter gallret sträckte sig en bred och djup varggrop, ur vilken kraftiga träd reste sig och vars bröstvärn var försett med arabesker av järn, vilka med sina otaliga taggar hotade förbrytare.

Parkens murar började först bortom den omkrets, som rundeln bildade. Utanför utmärktes den präktiga halvrundeln av med almar planterade sluttningar, på samma sätt som den motsvarande halvrundeln i parken bildade dungar av utländska träd. Paviljongen kom sålunda att intaga medelpunkten av den rundel, som bildades av dessa båda hästskor. Av de gamla jaktmötessalarna på nedra botten hade Michu gjort ett stall, ett fähus, ett kök och en vedbod. Enda spåret av den gamla prakten var ett förrum med svart och vitt marmorgolv, i vilket man från parksidan inträdde genom en av dessa fönsterdörrar med små fyrkantiga rutor, sådana som ännu funnos i Versailles, innan Ludvig Filip gjorde det till hospital för Frankrikes ärofulla bragder. I det inre delades paviljongen av en gammal maskstungen, men högeligen karaktäristisk trätrappa, som ledde till första våningen. Ovanpå denna utbredde sig en ofantlig vind. Den vördnadsvärda byggnaden kröntes av ett av dessa stora tak med fyra sidoväggar, vilkas kant pryddes av två buketter av bly och som genombrötos av dessa oxögon, som Mansard med skäl tyckte så mycket om; i Frankrike är nämligen attikan med platta tak som i Italien ett oförnuft, varemot klimatet protesterar. Här förvarade Michu sitt foder. Hela den del av parken, som omger den gamla paviljongen, är en engelsk park. På hundra stegs avstånd tillkännager en före detta sjö, som helt enkelt blivit en förpestad damm, sin tillvaro lika mycket genom en lätt dimma över stränderna som genom kväkandet i solnedgången av tusentals grodor, paddor och andra högljudda amfibier. Föremålens åldrighet, parkens djupa tystnad, alléns perspektiv, skogen i fjärran, tusen enskildheter, de rostiga järnlåsen, massor av mossbeklädda stenar förlänade denna byggnad ett poetiskt behag.

Vid det tillfället, då denna historia börjar, stödde sig Michu mot ett av dessa mossbelupna bröstvärn, på vilket man såg hans kruthorn, mössa, näsduk, en skruvmejsel, trasor, med ett ord alla de för hans misstänkta förehavande nödiga verktygen. Hans hustru stödde sin stol mot muren bredvid paviljongens ytterdörr, över vilken ännu syntes Simeuses vapen, rikt skulpterat med deras vackra valspråk: trogen i döden! Den som en bondhustru klädda modern hade satt sin stol framför fru Michus, för att hon till skydd mot fuktigheten skulle kunna sätta sina fötter på en av dess slåar.

»Han stryker kring dammen, han är så galen i grodor och insekter», sade modern.

Michu visslade på ett skräckinjagande sätt. Den skyndsamhet, med vilken hans son kom springande, bar tydligt vittnesbörd om det tyranni, som Gondrevilles förvaltare utövade. Sedan 1789, men i synnerhet efter 1793 hade Michu varit nästan herre över denna egendom. Den skräck, han ingav sin hustru, sin svärmor, en liten tjänstgosse vid namn Gaucher och en piga vid namn Marianne, delades av alla på tio lieues omkrets. Det torde måhända icke böra uppskjutas längre att omtala skälen till denna känsla, vilka för övrigt skola fullständiga Michus porträtt i moraliskt avseende.

Den gamle markis de Simeuse hade gjort sig av med sina egendomar 1790, men som händelserna kommit honom i förväg, hade han icke hunnit sätta sitt vackra gods Gondreville i trogna händer. Anklagade för att brevväxla med hertigen av Braunschweig och prinsen av Koburg, sattes markis de Simeuse och hans hustru i fängelse och dömdes till döden av revolutionsdomstolen i Troyes, vars president var fru Michus far. Hans vackra egendom såldes därpå såsom nationalegendom. Efter markisens och markisinnans avrättning fann man icke utan ett slags fasa, att skogvaktaren på Gondrevilles gods, som blivit president i jakobinklubben i Arcis, kom till Troyes för att biträda därstädes. Son av en vanlig bonde och fader- och moderlös, hade Michu överhopats av välgärningar av markisinnan, som givit honom platsen såsom skogvaktare, sedan hon låtit uppfostra honom vid slottet, och för den skull betraktades Michu såsom en Brutus av de fanatiska republikanerna, medan han i hela trakten efter detta bevis på otacksamhet undveks av alla människor. Köparen av egendomen var en person från Arcis vid namn Marion, sonson till en intendent i familjen de Simeuse. Denne man, som både före och efter revolutionen var advokat, var rädd för skogvaktaren; han gjorde honom till förvaltare med en avlöning av tretusen livres och en vinst på alla försäljningar. Michu, som ansågs redan äga en tiotusen francs, gifte sig, gynnad av sitt rykte som patriot, med dottern till en garvare i Troyes, revolutionens apostel i denna stad, där han var revolutionsdomstolens president. Denne garvare, som var en övertygelsetrogen man och till sin karaktär liknade Saint-Just, fann sig sedermera inblandad i Baboeufs sammansvärjning och begick självmord för att undgå att dömas. Marthe var den vackraste flickan i Troyes. För den skull hade hon, trots sin anspråkslöshet och blygsamhet, av sin fruktansvärda fader tvingats att föreställa frihetsgudinnan vid en republikansk fest. Godsets köpare kom icke tre gånger på sju år till Gondreville. Hans farfar hade varit intendent hos familjen Simeuse, och hela Arcis trodde för den skull att medborgaren Marion representerade herrarna de Simeuse. Så länge skräckregeringen räckte, var Gondrevilles förvaltare, hängiven patriot, måg till revolutionsdomstolens president och gynnad av Malin (från Aube), en av departementets representanter, föremål för ett slags aktning. Men då Berget besegrats och hans svärfar dödat sig, blev Michu en syndabock; alla tävlade om att tillskriva honom liksom hans svärfar handlingar, för vilka han för sin del var alldeles främmande. Förvaltaren, som upphetsades av hopens orättvisa, blev trotsig och antog en fientlig hållning. Han lät undfalla sig djärva och hotfulla ord. Efter den 18 brumaire iakttog han emellertid den djupa tystnad, som är kraftfulla personers filosofi, kämpade icke längre mot den allmänna meningen, utan nöjde sig med att handla; detta kloka uppförande gjorde, att man ansåg honom dolsk; han ägde nämligen en jordegendom värd omkring hundratusen francs. För det första gav han ingenting ut, därnäst hade han ärligt fått denna förmögenhet dels genom arv efter sin svärfar, dels genom de sextusen francs om året, som hans anställning inbringade honom i förmåner och avlöning. Ehuru han varit förvaltare i tolv år och var och en kunnat beräkna hans besparingar, då han i början av konsulatet köpte en arrendegård för femtiotusen francs, hördes anklagelser mot den forne medlemmen av bergpartiet, folket i Arcis ansågo honom ha för avsikt att återförvärva aktningen genom att skapa sig en stor förmögenhet. Just då alla började glömma, återupplivade en dum tilldragelse, som förgiftades av lantbornas skvaller, den allmänna tron på hans vilda och grymma karaktär.

Då han en afton lämnade Troyes tillsammans med några bönder, bland vilka även Cinq-Cygnes arrendator befann sig, tappade han ett papper på landsvägen. Arrendatorn, som kom efter honom, böjde sig ned och tog upp det; Michu, som vände sig om, fick se papperet i hans händer, drog genast en pistol ur sitt bälte, spände den och hotade arrendatorn, som kunde läsa, att skjuta ihjäl honom, om han öppnade papperet. Michus handling var så snabb och så våldsam, hans röst ljöd så skräckinjagande, hans ögon lågade så, att alla grepos av förfäran. Cinq-Cygnes arrendator var naturligtvis en fiende till Michu. Mademoiselle de Cinq-Cygne, kusin till Simeuserna, hade endast en arrendegård till hela sin förmögenhet och bebodde sitt slott Cinq-Cygne. Hon levde endast för sina kusiner, tvillingarna, med vilka hon lekt som barn i Troyes och på Gondreville. Hennes enda bror, Jules de Saint-Cygne, som emigrerat liksom Simeuserna, hade stupat framför Mainz; till följd av ett mycket sällsynt privilegium, varom mera längre fram, hade namnet Cinq-Cygne icke utslocknat av brist på manliga avkomlingar. Detta uppträde mellan Cinq-Cygnes arrendator och Michu åstadkom en fruktansvärd uppståndelse i hela arrondissementet och gjorde de dunkla och hemlighetsfulla rykten, som voro i omlopp om Michu, ändå mörkare, ehuru denna omständighet icke var den enda, som gjorde honom fruktansvärd. Några månader därefter kom medborgaren Marion med medborgaren Malin till Gondreville. Ett rykte gick, att Marion skulle sälja egendomen till denne man, som de politiska händelserna i hög grad gynnat och som förste konsuln insatt i statsrådet för att belöna hans tjänster den 18 brumaire. Den lilla staden Arcis’ politici anade nu, att Marion endast varit bulvan åt medborgaren Malin i stället för åt herrarna de Simeuse. Det allsmäktiga statsrådet var den förnämsta personligheten i Arcis. En av sina politiska vänner hade han förskaffat prefekturen i Troyes, åt sonen av en av Gondrevilles arrendatorer vid namn Beauvisage hade han utverkat befrielse från krigstjänsten, och alla hade han gjort tjänster. Denna affär hade för den skull icke heller väckt motsägelser i trakten, där Malin härskade. Man befann sig vid denna tid ännu i kejsardömets morgonrodnad. De som nu läsa franska revolutionens historia kunna icke föreställa sig, vilket ofantligt svalg den allmänna meningen satte mellan denna tids varandra så nära händelser. Det allmänna behovet av fred och lugn, som var och en erfor efter de våldsamma sinnesskakningarna, åstadkom en fullständig glömska av även de allvarsammaste föregående händelserna. Historien åldrades hastigt, mognad av nya och brännande intressen. Ingen utom Michu frågade för den skull efter vad som föregått denna affär, som man fann vara helt enkel. Marion hade ju på sin tid köpt Gondreville för sex hundra tusen francs i assignater och sålde godset för en million i écus; men den enda summa, som Malin betalade, var lagfartskostnaderna. En viss Grévin, vilken såsom advokatbiträde varit Malins kamrat, gynnade naturligtvis detta bedrägeri, och statsrådet belönade honom härför genom att göra honom till notarie i Arcis. Då denna nyhet nådde förvaltarpaviljongen, berättad av arrendatorn till en gård, som låg mellan skogen och parken till vänster om den vackra allén och hette Gronage, bleknade Michu och gick ut; han sökte efter Marion och mötte honom slutligen ensam i en av parkens alléer. — »Herrn säljer Gondreville?» — »Ja, Michu, ja. Ni skall få en mäktig man till husbonde. Statsrådet är förste konsulns vän och mycket nära förbunden med alla ministrarna; han skall beskydda er.» — »Ni bevarade således egendomen åt honom?» — »Det vill jag inte säga», återtog Marion. »Jag visste på den tiden inte hur jag skulle placera mina pengar, och för säkerhets skull lade jag ned dem i nationalegendomar; men det anstod mig inte att behålla en egendom, som tillhört den familj, i vilken min far …» »Varit betjänt, intendent, vill jag säga», sade Michu häftigt. »Men ni säljer den ju inte? Jag vill köpa den och kan betala den, jag.» »Du?» »Ja, just jag, det är fullt allvar, och i fullviktigt guld ändå, åttahundratusen francs …» »Åttahundratusen francs? Var har du fått dem?» sade Marion. »Det angår er inte», svarade Michu, varpå han lugnade sig och tillade helt sakta: »Min svärfar räddade många personer!» »Du kommer för sent, Michu, affären är uppgjord!» »Herrn gör om den!» utbrast förvaltaren, i det han tog sin husbondes hand och kramade den som i ett städ. »Jag är hatad, jag vill bli rik och mäktig, jag behöver Gondreville! Jag bryr mig inte om priset, och ni skall sälja egendomen åt mig, eller också skjuter jag er …» »Men, så låt mig åtminstone få tid att komma överens med Malin, som inte är så medgörlig …» »Ni får tjugufyra timmar. Men om ni säger ett ord om det här, skall jag skära huvudet av er som man skär av en rova. …»

Under natten lämnade Marion och Malin staden. Marion var rädd och underrättade statsrådet om sitt möte med Michu samt rådde honom att hålla ett öga på förvaltaren. Det var omöjligt för Marion att undandraga sig skyldigheten att överlämna egendomen åt den, som fått lagfart på den, och Michu syntes icke vara man att förstå eller medgiva ett dylikt skäl. För övrigt skulle den tjänst, som Marion gjorde Malin, bli anledning till hans och hans broders politiska framgång. Malin lät 1806 utnämna advokaten Marion till förste president vid en kejserlig domstol och då generaluppbördsmännens ämbete inrättades, förskaffade han advokatens broder uppbörden i Aube. Statsrådet rådde Marion att stanna i Paris och varskodde polisministern, som gav befallning om Michus övervakande. För att emellertid icke driva honom till det yttersta, måhända också för att bättre övervaka honom, behöll Malin Michu såsom förvaltare under notariens av Arcis färla. Från denna stund blev Michu allt tystare och mera drömmande och fick rykte om sig att vara i stånd till vad som helst. Malin, som var statsråd, ett ämbete, som förste konsuln gjorde nästan lika med ministerämbetet, och en av redaktörerna för civillagen, spelade en stor roll i Paris, där han köpt ett av de vackraste hotellen i Faubourg Saint-Germain, sedan han gift sig med enda dottern till en rik, tämligen illa ansedd leverantör vid namn Sibuche, som han för uppbörden i Aube associerade med Marion. Han hade också endast en enda gång kommit till Gondreville, men litade på Grévin i allt, som rörde hans intressen. Vad hade han för övrigt att frukta, han, som var departementet Aubes gamla representant, av en f. d. president i jakobinklubben i Arcis? Den allmänna meningen, som i de lägre klasserna var så ogynnsamt stämd mot Michu, delades naturligtvis av de borgerliga kretsarna; och Marion, Grévin, Malin utpekade honom, utan att förklara eller blottställa sig, såsom en ytterst farlig människa. Myndigheterna, som av polisministern fått tillsägelse att ge akt på förvaltaren, förstörde icke denna tro. Man hade i trakten slutligen upphört att förvåna sig över, att Michu behöll sin plats, men ansåg detta medgivande för en verkan av den skräck han ingav. Vem förstår icke nu den djupa melankoli, som präglade Michus hustru?

I första rummet hade Marthe uppfostrats i gudsfruktan av sin mor. Båda två voro goda katoliker, som lidit av garvarens åsikter och uppförande. Marthe kunde aldrig utan att rodna erinra sig, att hon förts omkring i staden Troyes klädd såsom gudinna. Hennes far hade tvingat henne gifta sig med Michu, vars dåliga rykte ständigt växte och som hon fruktade alltför mycket för att någonsin kunna förstå honom. Icke förty kände hon, att hon var älskad, och på bottnen av sitt hjärta hyste hon för denne förfärlige man den sannaste kärlek; hon hade aldrig sett honom göra annat än vad som var rätt, aldrig hade han, åtminstone mot henne, använt hårda ord, och slutligen sökte han gissa alla hennes önskningar. Denne stackars paria, som trodde sig vara misshaglig för sin hustru, var nästan alltid utomhus. Marthe och Michu, som misstrodde varandra, levde i vad man numer kallar en väpnad fred. Marthe, som aldrig tog emot någon, led mycket av den forkastelse, som i sju år drabbat henne i egenskap av dotter till en strupavskärare, och av den, som drabbade hennes make, såsom förrädare. Mer än en gång hade hon hört folket från arrendegården, som låg på slätten till höger om allén och kallades Bellache samt innehades av Beauvisage, en vid familjen Simeuse fäst person, säga, då de gingo förbi paviljongen: — »Där bor Judas!» Den sällsamma likhet förvaltarens huvud hade med den trettonde apostelns och som han tycktes ha velat fullständiga, förskaffade honom i själva verket detta förhatliga tillnamn i hela trakten. Denna olycka och de obestämda, men ständiga farhågorna för framtiden gjorde också Marthe tankfull och sluten. Ingenting fördystrar mera än en oförtjänt förnedring, ur vilken det är omöjligt att höja sig. Skulle icke en målare kunnat göra en vacker tavla av denna utstötta familj på en av de vackraste platser i Champagne, där landskapet i allmänhet är dystert?

Francois Michu, som var ett barn på tio år, njöt av parken och skogen och upptog sina små gärder såsom herre där; han åt av frukten, jagade och hade inga bekymmer och sorger; han var den enda lyckliga varelsen i denna familj, som isolerades från den övriga trakten genom sin bostad mellan parken och skogen, liksom den moraliskt isolerats av den allmänna oviljan.

»Plocka ihop allt, som ligger där», sade fadern åt sin son och pekade på bröstvärnet, »och lägg in det. Se på mig! Älskar du din far och din mor?» Barnet skyndade till far för att omfamna och kyssa honom; men Michu gjorde en rörelse som för att flytta karbinen och sköt tillbaka sonen. »Gott! Du har ibland pratat om vad som sker här», sade han och fäste på gossen sina fruktansvärda ögon, skrämmande som en vildkatts. »Lägg väl på minnet vad jag nu säger dig: om du yppar det minsta av vad som sker här åt Gaucher, för folket från Gronage eller Bellache och till och med för Marianne, som älskar oss, skulle det vara att döda din far. Måtte det inte hända dig mer, och jag förlåter dig ditt prat i går.» Gossen började gråta. »Gråt inte, men vad man än frågar dig, så svara som bönderna: Jag vet inte! Här stryker folk omkring i trakten, som jag inte tycker om. Seså! Ha ni båda två förstått?» sade Michu till kvinnorna, »tig som döden.»

Michu, som omsorgsfullt avmätte en krutladdning och hällde den i pipan på sin karbin, ställde vapnet mot bröstvärnet och sade till Marthe: »Ingen vet om den här karbinen, sätt dig framför den!»

»Kloka och präktiga djur!» utbrast Michu. »Jag är säker på, att de äro spioner …»

Man visste, att man utspionerades. Couraut och Michu, som tycktes en och samma själ, levde tillsammans som araben och hans häst leva i öknen. Förvaltaren kände alla skiftningar i Courauts stämma och de föreställningar, de uttryckte, liksom hunden läste sin husbondes tankar i hans ögon och kände dem på utdunstningen från hans kropp.

»Vad tror du?» frågade Michu helt sakta sin hustru och pekade på två hemska personer, vilka visade sig i en trädallé, som sträckte sig till rundelen.

»Ja! där ha vi dem!» utbrast Michu. »Göm då min karbin», viskade han till sin hustru; »de komma till oss.»

De båda parisarna, som gingo över rundelen, hade utseenden, vilka sannerligen skulle frestat en målare. Den ene, som tycktes vara den underordnade, hade kragstövlar, som hasat ned något och avslöjade tunna vador och spräckliga silkesstrumpor av tvivelaktig renhet. Knäbyxorna av gulbrunt kläde med metallknappar voro något för stora; kroppen fick bekvämt plats i dem, och de nötta vecken angåvo genom sin plats och riktning skrivaregöromål. Piquévästen med dess överflöd av upphöjda broderier var öppen och knäppt med en enda knapp över magen samt gav åt sin bärare ett så mycket mera avsigkommet utseende som hans svarta i korkskruvar friserade hår dolde hans panna och hängde långt ned på kinderna. Två urkedjor av stål hängde på byxorna. Skjortbröstet pryddes av en nål med en vit och blå skuren sten. Den kanelbruna fracken anbefallde sig hos karikatyrritaren genom sina långa spetsiga skört, vilka sedda bakifrån gåvo den den största likhet med en kabeljo, efter vilken den också fått sitt namn. Frackar med kabeljoskört levde i tio år eller nästan lika länge som Napoleons kejsardöme. Den löst sittande halsduken med sina många stora veck tillät sin bärare att i densamma begrava ansiktet ända till näsan. Hans finniga ansikte, långa tegelröda näsa, rödflammiga kindknotor, tandlösa, men hotfulla och lystna mun, hans öron med stora örhängen av guld och hans låga panna, alla dessa detaljer, som syntes groteska, blevo skräckinjagande av två små grisögon, i vilka man läste en omättlig girighet, en grovkornigt skämtsam och, så att säga, munter grymhet. Dessa båda spejande och skarpsynta isblå och kalla ögon kunde ha tagits som modell till detta ryktbara öga, som under revolutionen tagits till polisens fruktansvärda sinnebild. Han hade svarta silkesvantar och i handen en spatserkäpp. Han måste varit någon officiell personlighet; i sin hållning, i sitt sätt att ta sig en pris snus och stoppa den i näsan hade han den byråkratiska vikten hos en underordnad person, som ostentativt gör sina anteckningar och som hans överordnades befallningar gör allsmäktig för en stund.

Den andre, vars dräkt var av samma smak, men elegant och även bars med elegans, som var ända till de minsta enskildheter synnerligen vårdad och lät sina utanpå de åtsittande byxorna dragna Suvarovstövlar knarra vid varje steg, bar utanpå sin frack en spencer, ett aristokratiskt mod, som antagits av Clichyklubben och den gyllene ungdomen samt överlevde båda. På den tiden funnos moder, som räckte längre än partierna, tecken till den anarki, som 1830 sedan visat oss. Denne fulländade muscadin tycktes vara 30 år. Hans sätt förrådde fina umgängesvanor och han bar dyrbara smycken. Hans skjortkrage räckte ända upp till hans öron. Hans inbilska och nästan oförskämda uppsyn förrådde ett slags dold högre myndighet. Hans bleka ansikte tycktes icke ha en droppe blod, hans fina uppnäsa hade det sardoniska uttrycket hos en dödskalle och hans gröna ögon voro ogenomträngliga; dess blick var lika tystlåten som hans mun med de tunna och hopknipna läpparna måste vara. Den förre tycktes vara ett gott barn i jämförelse med den unge, torre och magre man, som piskade luften med sitt spanska rör, vars guldknopp lyste i solen. Den förre skulle själv kunna hugga av ett huvud, men den andre var i stånd att i sina förtalets och intrigens nät inveckla oskulden, skönheten, dygden och dränka eller kallt förgifta dem. Den rödbrusige mannen skulle tröstat sitt offer med kvickheter, den andre skulle icke ens ha smålett. Den förre var fyrtiofem år och måste älska god mat och kvinnor. Den sortens män ha alla de lidelser, som göra dem till slavar under deras yrke. Men den unge mannen var utan passioner och utan laster. Om han var spion, tillhörde han diplomatien och arbetade endast för konsten. Han planlade, den andre utförde; han var idén, den andre dess form.

»Vi måste vara vid Gondreville, eller hur, min goda kvinna?» sade den unge mannen.

»Man säger inte här min goda kvinna», svarade Michu. »Vi äro ännu nog enfaldiga att kalla oss medborgare och medborgarinna!»

»Jaså!» sade den unge mannen med den naturligaste ton i världen utan att tyckas stött.

Spelare ha ofta, i synnerhet vid écarté, erfarit liksom ett slags inre förintelse, då de, bäst som de haft tur, sett en annan spelare slå sig ned mitt emot dem, med ett manér, blick, röst och sätt att blanda korten, som förespå dem ofärd. Vid anblicken av den unge mannen erfor Michu en förebådande förlamning av detta slag. Han greps av en förkänsla av död, skymtade oredigt schavotten; en inre röst sade honom, att denne sprätt skulle vålla hans olycka, ehuru de ännu icke hade något att göra med varandra. För den skull hade hans svar också varit barskt, han ville vara och var ohövlig.

»Nåväl, mina damer», återtog den unge mannen på sitt artigaste sätt, »äro vi vid Gondreville? Herr Malin väntar oss där.»

»Varför gömmer ni den där karbinen, mitt vackra barn?» frågade den unge mannens gladlynta följeslagare, som märkte bösspipan, då han gick genom grinden.

»Du arbetar alltid, till och med på landet», utbrast den unge mannen skrattande.

Båda återkommo, gripna av en misstanke, som förvaltaren förstod trots deras orörliga ansikten; Marthe lät dem betrakta karbinen, trots Courauts skall. Hon var nämligen övertygad om, att Michu tillärnade någon farlig kupp och var nästan glad över de båda okändas skarpsynthet. Michu gav sin hustru en blick, som kom henne att darra; han tog därpå karbinen och beredde sig till att skjuta ned en kula i dess pipa; i det han fogade sig i de olycksdigra utsikter, som denna upptäckt och detta möte kunde medföra; han tycktes icke fråga efter sitt liv, och hans hustru förstod nu väl hans dystra beslut.

»Vargar finnas alltid, där får finnas. Ni är i Champagne, och där är skogen; men vi ha också vildsvin, stort och litet villebråd, vi ha litet av varje», sade Michu hånfullt.

»Jag slår vad, Corentin», sade den äldste av de båda männen, sedan de växlat en blick med varandra, »att den där karlen är min vän Michu …»

»Nej, men vi ha fört ordet hos jakobinerna, medborgare», svarade den gamle cynikern, »ni i Arcis, jag annanstädes. Du har bevarat Carmagnolens häftighet; men den är inte längre på modet, min gubbe lilla.»

»Parken synes mig bra stor; vi kunna gå vilse i den; om ni är förvaltaren, så låt någon följa oss till slottet», sade Corentin i befallande ton.

Michu visslade på sin son och fortsatte att skjuta ned kulan. Corentin kastade en likgiltig blick på Marthe, medan hans följeslagare syntes förtjust. Han lade emellertid märke till spåren av en ångest, vilken undgick den gamle goddagspilten och flickjägaren, som låtit skrämma sig av karbinen. I denna obetydliga, men så viktiga omständighet avspeglades fullständigt dessa båda naturer.

»Jag skall möta en person bortom skogen», sade förvaltaren, »och kan inte själv göra er denna tjänst; men min son skall följa er till slottet. Hur har ni kommit till Gondreville? Har ni tagit vägen över Cinq-Cygne?»

»Francois», ropade Michu, »följ dessa herrar till slottet på gångstigarna, så att man inte får se dem; de gå inte de banade vägarna. Kom först hit?» fortsatte han, då han såg de båda främlingarna som vände ryggen åt honom och gingo sakta samtalande med varandra.

Michu tog sitt barn, som han kysste på ett nästan heligt sätt och med ett uttryck, som bekräftade hans hustrus farhågor. Hon genomilades av en kall rysning och betraktade sin mor med torra ögon, ty hon kunde icke gråta. »Gå nu», sade Michu och såg efter honom ända till dess han helt och hållet förlorat honom ur sikte. Couraut skällde åt det håll, Gronage låg. — »Jaså! det är Violette», återtog han. »Det är tredje gången han går förbi i dag? Vad kan det egentligen vara i görningen? Tyst, Couraut!»

Violette, som red på en av dessa klippare, av vilka förpaktarna i Paris omgivningar betjäna sig, visade under en rund hatt med breda brätten ett träaktigt, starkt skrynkligt ansikte, som tycktes ändå mörkare än det i verkligheten var. Hans gråa, listiga och glänsande ögon dolde hans förrädiska karaktär. Hans magra ben, som till knäet bekläddes av damasker av vitt lärft, hängde ned utan stöd av stigbyglar och tycktes stödjas av hans grova spikbeslagna skor. Över sin blå klädesrock bar han en svartoch vitrandig grov ytterkappa. Hans grå lockiga hår föll ned i nacken. Denna dräkt, den grå hästen med korta, låga ben, det sätt, varpå Violette satt till häst med magen framskjuten och ryggen bakåtlutad, den stora jordfärgade handen full av sprickor, som höll en dålig, nött och skarvad tygel, allt vittnade hos Violette om den girige bonden, som vill äga jord och köper den till varje pris. Hans mun med de blåaktiga läpparna, vilken var kluven som om en kirurg öppnat den med sin lansett, ansiktets och pannans otaliga skrynkor hindrade all uttrycksfullhet i hans drag, och endast ansiktets konturer talade. Dess hårda, fasta linjer tycktes hota, trots det sken av ödmjukhet, som nästan alla bönder giva sig och varunder de dölja sina sinnesrörelser och beräkningar, liksom österlänningarna och vildarna dölja sina under ett orubbligt allvar. Den simple bonden, som varit dagsverkare, hade blivit arrendator av Gronage med tillhjälp av systematiska bovstycken, som han fortsatte även sedan han nått en ställning, som övergick hans första önskningar. Han ville sin nästas ofärd och önskade honom ont av allt sitt hjärta. Kunde han hjälpa till, gjorde han det också med nöje. Violette var alltigenom avundsjuk, men med alla sina knep höll han sig likväl inom lagens gränser, varken mer eller mindre än en parlamentarisk opposition. Han trodde, att hans lycka berodde på andras ruin, och den, som stod över honom, var en fiende, mot vilken alla medel voro goda. För tillfället var hans förnämsta bekymmer att av Malin utverka en förlängning av sitt arrende, på vilket endast sex år återstodo. Avundsjuk på förvaltarens lycka, övervakade han honom omsorgsfullt; traktens bönder angrepo honom för hans förbindelse med Michu; men i den förhoppningen att få sitt arrendekontrakt förlängt på ytterligare tolv år, lurade den baksluge arrendatorn på ett tillfälle att göra regeringen eller Malin, som misstrodde Michu, en tjänst. Violette, som hade hjälp av Gondrevilles skogvaktare, av kronojägaren och några vedhuggare, underrättade poliskommissarien i Arcis om Michus minsta rörelser. Denne tjänsteman hade förgäves försökt vinna Michus piga Marianne för regeringens sak; men Violette och hans hantlangare visste allt, som angick Michu genom Gaucher, den lille tjänstpojken, på vars trohet Michu litade, men som bedrog honom för småsaker, västar, skospännen, bomullsstrumpor och läckerheter. Pojken hade för övrigt ingen aning om huru betydelsefullt hans prat var. Violette svärtade allt vad Michu tog sig till, gjorde allting brottsligt genom de mest orimliga antaganden, utan att förvaltaren anade det, ehuru han ändå visste, vilket oärligt spel arrendatorn bedrev med honom, och roade sig med att mystifiera honom.

»Ni måste ha många affärer i Bellache, eftersom ni nu är här igen!» sade Michu.

»Om igen! Det är en förebråelse, herr Michu. Ni tänker väl inte vissla på gråsparvarna med en dylik klarinett! Den där karbinen har jag inte vetat, att ni haft …»

»Den har vuxit på en av mina åkrar, som bär karbiner», svarade Michu. »Se så här sår jag dem.»

Förvaltaren siktade på en blåklint, som växte på ett avstånd av trettio steg och sköt mitt av den.

»Har ni det där banditvapnet för att skydda er husbonde? Han har kanske skänkt er det?»

»Saken är den, att man allmänt talar om hans resa i hela trakten, somliga säga, att han fallit i onåd och drar sig ifrån affärerna; andra säga, att han vill ha reda på huru det står till här; varför kommer han också utan att ropa se upp, alldeles som förste konsuln? Visste ni, att han skulle komma?»

»Jag fick inte veta, att han var här förrän efter min återkomst från min rond i skogen», svarade Michu, som åter laddade sin karbin.

»Han har låtit hämta herr Grévin i Arcis; de ska väl tribunera ihop något, kan jag tro?»

»Om ni ska till Cinq-Cygne», sade förvaltaren till Violette, »kan ni ta mig med er, jag ska dit.»

Violette var alldeles för rädd för att ta en så stark karl som Michu bakom sig på hästens länd, varför han genast avlägsnade sig. Judas tog sin karbin på axeln och gick skyndsamt bort i allén.

»Se’n han fick veta, att herr Malin kommit, har han blivit bra dyster», svarade hon. »Men det börjar bli fuktigt; låt oss gå in.»

Då de båda kvinnorna satte sig under den stora spiselkappan, hörde de Couraut skälla.

Michu kom verkligen uppför trappan; hans oroliga hustru sökte upp honom i deras sängkammare.

»Ingen», svarade hon. »Marianne är ute på ängen med kon, och Gaucher …»

»Jag litar inte på den där lilla slyngeln; gå upp på vinden och se efter, sök honom i alla husets vrår.»

Förvaltaren tog sin hustru om livet, drog henne till sig, kysste henne på pannan och svarade rörd:

»Om vi inte återse varandra, så vet min stackars hustru, att jag varmt älskat dig. Följ noga de förhållningsorder, som finnas skrivna i ett vid foten av lärkträdet i den här parkdungen nedgrävt brev», sade han efter ett uppehåll, i det han visade henne på ett träd, »det ligger inlagt i ett bleckrör. Men rör det inte förrän efter min död. Kort sagt, vad som än må hända mig, tro, att trots människornas orättvisa, min arm tjänat Guds rättvisa.»

Marthe, som bleknat allt mera, blev vit som ett lakan, med ögon, som vidgats av skräck, stirrade hon på sin man; hon ville tala, men kunde icke få fram ett ord ur sin torra strupe. Michu försvann som en skugga; vid sin sängfot hade han bundit Couraut, vilken började tjuta, såsom förtvivlade hundar tjuta.

Michus vrede mot herr Marion hade haft allvarsamma orsaker, men hade nu träffat en i hans ögon mycket brottsligare man, Malin, vars hemligheter avslöjats för förvaltarens ögon, vilken mer än någon annan var i den ställningen, att han kunde bedöma statsrådets beteende. Michus svärfar hade, politiskt talat, haft konventsrepresentantens för Aube förtroende genom Grévins förmedling.